Jag har alltid haft behov av att skriva och för ett antal år sedan...ja de hade iallafall uppfunnit blyertspennan runt 1500-talet...så några år efter det så skrev jag så det glödde om livet i stort och smått. Allt från vilka lag vi skulle möta, när jag hade min korta men ack så viktiga fotbollskarriär i den lokala klubben för oss tjejer, till den lite äldre tonåren då det mer handlade om mer festliga aktiviteter och det andra könet...killarna med stora K:n. Tyvärr kunde vissa sidor i mina dagböcker vara svårtolkade då jag kunde skriva när jag kom hem från en kväll då jag på något konstigt vis var smått berusad och det var inte alltid så lätt att få bokstäverna så snyggt och att de hamnade på raden som man blivit inpräntad av sin kära lågstadiefröken.
Jag upptäckte vilket bra forum det var att få ut alla olika sorters känslor och om det var någon kompis som var en aning dum så fick den sig en liten skopa av min ändå ack så oskyldiga uttryck. Jag var inte den enda som skrev dagbok på den tiden och naiv som jag var...eller fortfarande är...så lät jag vid ett svagt tillfälle en av mina mindre vänliga kompisar läsa vad jag skrivit om henne...för jag skulle få läsa hennes dagbok senare. Tyvärr var vi inte överens om vår överenskommelse så när hon hade läst mitt fina bidrag till vår så kallade vänskap så valde hon att inte visa sin dagbok för mig...jag fick aldrig ta del av hennes dagbok...jag undrar vad hon hade skrivit om mig som jag anade var värre än det jag skrivit om henne. Men tiden läker alla sår och i dag är vi vuxna och jag kan le åt det hela.
Mitt minne är inte det allra bästa längre så jag kan inte exakt tala om när jag avslutade mitt dagboksskrivande. Jag tror det var när mina dagboksfantasier kom till att bli verklighet. Då räckte tiden inte riktigt till av någon anledning. Så det gick år när jag inte skrev någonting. Jag påbörjade en del nya dagböcker men det blev inte kontinuerligt.
I dag råkar jag, som naiv känsloblottare, ut för att uttrycka och skriva om dagen känslan av att det inte alls passar sig i de medier som finns tillgängliga på nätet. Jag känner mig hämmad för jag är ändå så pass klok, åtminstone vid vissa timmar på dygnet, att jag vet att hela världen faktiskt kan ta del av mina inre tankar och då passar det sig faktiskt inte alltid att skriva om sin "dumma vän" och exakt vad man känner inför det som hänt under dagen.
Jag saknar faktiskt mina pappersdagböcker. Det största bekymret med pappersdagböckerna var att gömma dem på ett bra ställe. Jag undrar fortfarande om min mamma någonsin har läst något av det jag skrivit...hoppas inte det...haha! Men samtidigt är det så med den moderna tekniken att det är mycket lättare och går så mycket snabbare att skriva på ett tangentbord. Att låta bokstäverna ramla ut i hastigheter som är svårt att konkurrera med vad gäller den hederliga gamla blyertspennan!
Så vad vill jag nu komma med detta kan man undra?
Jo...Jag SAKNAR pappersdagbokens fördelar! Jag tycker synd om den yngre generationen som inte riktigt har fått upplevt pappersdagbokens fördelar. De har helt andra förutsättningar och måste hela tiden känna press på att "vara offentliga"...och leva upp till ideal som man som tonåring har svårt att tolka vad som är rimligt och relevant eller inte. Det är inte undra på att den psykiska ohälsan ökar främst bland våra tonårstjejer. Man ska vara så perfekt. Ha höga ambitioner. Samt prestera.
Jag vill helt enkelt sträcka mig så långt till att påstå att de både i bilder, text och känslor inte kan vara sitt rätta jag...utan vara någon som andra förväntar sig att de ska vara.
Så nu vill jag slå ett slag för den gamla hederliga pappersdagboken! I den kan man skriva vad man vill ...släppa ut sina känslor både kärleksfulla, glada, ledsna och arga känslor och sedan släppa dem. Det är en stor fördel att kunna skriva ut sina reaktioner på olika saker och händelser och sedan välja att antingen släpper man det och går vidare, lämnar dem där eller så väljer man att konfrontera dem och man kan oftast handla på ett mer rationellt sätt med lite eftertanke och inte i affekt. När man skriver något i affekt på nätet så försvinner det aldrig.
Och när jag ändå kommer till det med papper...ni som är i min generation...den ljuvliga känslan av upptäcka ett brev i postlådan med ditt namn på...handskrivet med en handstil som du genast visste vem det var ifrån. En brevvän från Afrika, USA eller från någon ort i vårt vackra avlånga land Sverige... jag hade många...runt 20 stycken från hela världen. Senare dök det upp ett och annat kärleksbrev och det var spännande! Och kände du inte igen handstilen...så blev det extra spännande.
Det var längesen ett handskrivet brev dök upp i min brevlåda.
Undrar om det någonsin gör det igen?
Hoppas det!
Hoppas det!
Ha en underbar fredagkväll alla människor i det papperslösa samhället!
En stor fredagskram
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar