Vilken skillnad att vakna en måndag på våren jämfört med en måndag på hösten eller vintern! Det skiljer ganska mycket på "att-vilja-vakna-och-kliva-upp" graden.
Jag tänker att jag måste ta tag i det ordentligt.
Jag behöver semester under hösten och hämta krafter.
Sol och ljus.
Därför ska här bokas en resa i slutet av oktober i början av november.
Jag skulle vilja åka bort två veckor.
Det bästa vore att åka två veckor i november och två i januari MEN tror inte min lilla men välanvända budget tillåter det. Om jag inte skaffar ett välbetalt extrajobb!
Det får bli ett veckoprojekt att kolla upp en skön novemberresa!
På tal om extrajobb så känner jag att jag behöver lite förändring.
Jag vill göra något kreativt och något nytt.
Jag vill komma på en bra ide att ha någon verksamhet på nätet där jag är oberoende av plats och kan skapa mer frihet i mitt jobb och mina arbetstider. Jag vill kunna jobba intensivt vissa stunder och mindre andra stunder. Det är så många ideer som cirkulerar i mitt kreativa huvud!
Jag vill vara mer fri helt enkelt.
Jag trivs med mitt nuvarande jobb och går hit med glädje samtidigt behöver jag känna en utveckling.
Så jag ska spåna på det med.
Jag har också några saker jag vill gå.
Ska ta tag i det.
Drejkurs, inredningskurs, Feng Shui -föreläsning är några saker som står på listan.
Min helg har varit mysig och bra men avslutades inte så bra. Jag har umgåtts med de jag älskar.
I slutet av helgen och igårkväll när jag kom hem...ganska trött...så hamnade jag i ett läge som jag inte tycker om att vara i och brukar inte hamna där heller.
Jag vet inte orsaken till varför jag regaerade som jag gjorde men verkligen OGILLA mitt beteende.
Både för min egen självkänsla och för den som fick utlopp för det jag reagerade för.
Jag upptäckte då en sak med mig själv.
I mitt "ogillaläge" betedde jag mig inte så attraktivt, enligt mig själv, och jag kände det också från den jag betedde mig så mot.
Den markerade och visade det starkt och tydligt och jag tror att den kunde "sagt upp mig", jag kände hur den såg ner på mig...fast det hade den inte behövt för jag kände så själv.
Då kände jag att " du ska inte behöva se ner på mig".
Jag kan själv.
Jag kan verkligen bli som ett litet barn och trotsig när jag känner att någon verkligen tar avstånd till mig.
Ibland gör man fel. Ibland är man inte i sitt bästa läge. Men jag är bara en vanlig människa.
Jag vill dock känna att även om jag gör ett fel så vill jag att den andra ska kunna "se förbi det" och älska mig som jag är. För det är inte mitt vanliga jag och inget som är jag.
"Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst."
Att stå kvar även när det blåser.
Det är att känna tillit.
Att få reagera på något, som kan kännas helt orelevant och urbota dumt i efterhand, men som just då av någon anledning händer, och ändå känna sig älskad.
Det är så ett förhållande måste få vara. Åtminstone i min värld. Man måste kunna vara både glad, ledsen och arg tillsammans. Det finns alltid en orsak till varför man reagerar på ett visst sätt även om det inte alls hänger ihop med det som man visar det på.
Om man t ex är ledsen för en sak så behöver det inte vara den saken som är huvudorsaken. Det kan vara något annat som orsakar det.
Att känna sig trygg i att visa vad man känner utan att vara rädd för att bli avspisad för all evighet.
Jag tycker att jag själv kan visa stor tolerans och se förbi vissa reaktioner och därför inte reagerar med ilska eller så för det känns så självklart att det beror på något annat att den personen reagerar starkt och vanligtvis kan det bero på att den är stressad, bitter eller arg över något.
Det är liksom en pyttebit av livet när livet är så stort egentligen och det är roligare att leva om man kan se förbi saker och le lite åt vissa saker.
Men jag tycker själv att jag hamnade där igår och skäms jättemycket för det och den som mottog det såg inte förbi det och log åt det utan tvärtom reagerade tydligt. Men det beror också vad man har för ryggsäck med sig. Det var den personens ryggsäck som reagerade och det var min ryggsäck och andra orsaker som gjorde att jag betedde mig som jag gjorde.
Men jag känner att eftersom det inte är mitt vanliga jag och bad om förlåtelse för mitt beteende så går jag vidare och lägger det hela bakom mig.
Jag är värdig och vill bli älskad, uppskattad och uppmärksammad för den jag är.
För jag tror och inbillar mig att jag ändå är en person som ger 100 % av mig själv när jag älskar och jag är tillåtande och öppen i min personlighet mot de flesta situationer och människor. Det är inte ofta jag blir arg, uppretad, svartsjuk eller beter mig illa mot mina närmaste så råkar jag göra det någon gång så beror det på något.
Mitt i detta blir jag så beslutsam att se till att ta tag i saker i mitt liv.
Jag ska ut och resa i höst, jag ska kolla upp ideer som för mig framåt, jag ska se vart i världen jag vill bo framöver.
Se över mina mål och jobba mot dem.
Jag känner att det måste hända någonting med mina mål snart.
Nu hoppas jag ni får en bra måndag!
Det ska jag ha.
Kram på er alla fina
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar