"Det som kommer från hjärtat går till hjärtat."

söndag 27 juli 2014

Ett djupsinnigt inlägg...ta ett djupt andetag kära läsare!

Jag har så många ord som vill ut ur min komplicerade och högarbetande hjärna men jag kan inte släppa ut dem hur som helst!
De mal runt och för mig är bloggandet ett sätt att få ut alla mina tankar, funderingar och andra väsentliga delar av mig och mitt inre. Tyvärr är inte bloggandet i sig det rätta forumet alla gånger då orden släpps ut över hela världen. 
Skriva - det är och har varit min ventil och mitt anderum i alla lägen. Jag har ibland läst mina gamla dagböcker , som jag har sparat från det jag var i 11-årsåldern, med ett ljuvt leende på mina läppar...med lite sorg i hjärtat och även med stor kärlek till alla personer jag fått äran att lära känna under mitt liv.
På senare år har bläcket bytts ut mot tryckta bokstäver via tangentbordet i form av bloggande. 

När det har varit händelser i livet som påverkat mig starkt på ett negativt sätt så har bloggandet inte haft samma funktion. Friheten jag har när jag skriver i en dagbok i pappersform och med bläckpenna finns inte på samma sätt i bloggandet. Det går mycket lättare och snabbare att skriva på tangentbord men tankarna och orden får inte samma fria spelrum.
Jag skulle kunna välja att skriva om alla känslor som finns inom mig just nu.
Känslor som väller inom mig. Vissa känslor som jag vill dela med hela världen och vissa andra som jag inte kan dela men som jag vill få ur mig.
Tankar, frågor och funderingar som rastlöst ibland eftertänksamt och insiktsfullt snurrar runt inom mig.
Frågor som jag inte har något svar på utan jag bara får följa mitt hjärta och lita på den känslan som känns bra inom mig.
Men jag väljer att snudda ytligt och ganska opersonligt vid de tankarna här i cyberrymden. Jag vill inte att det ska uppstå några missförstånd och misstolkas.

Eftersom stora händelser inträffat i mitt liv under det senaste 1,5 året  som påverkat mig och mitt vägval oerhört mycket, så skulle jag kunna skriva en hel bok om det...för att skriva av mig. 
Idag ska jag dock inte skriva någon bok om det ämnet. Det är något privat och något jag inte lämnar ut.

Nyårslöften har jag aldrig varit bra på att hålla. Men det här året kändes det extra viktigt med ett löfte som var av vikt för mitt välmående...Jag lovade mig själv att det här året skulle jag leva efter devisen "att välja glädje".
Jag har lyckat ganska bra med det löftet hittills. Jag försöker att inte följa invanda mönster jag haft och försöker att leva mer efter nuet och efter känslan. Det har jag blivit mycket bättre på även om vissa saker måste planeras och hör till måsten för att vardagen ska fungera. 
Även om listor över saker att göra har underlättat min vardag som "vecko-ensamstående-mamma" under alla år, så har jag kunnat släppa på det desto äldre barnen blivit...och nu finns det NÄSTAN ingen lista alls...enbart listor pga att mitt minne blivit lite sämre!
Jag har alltid mått bra av att hitta på saker och upplevelser spontant. Att bara dra iväg efter en arbetsvecka dit känslan för stunden drar mig. Det älskar jag!
Det är något jag uppskattat och ger mig energi.

Jag har lärt känna nya sidor av mig själv under det senaste året.
De sidorna har väl alltid funnits men har kommit till mitt medvetande genom att jag har fått tid till eftertanke och insikt.
Bland annat har jag upptäckt hur sårbar jag är. Men att jag också är stark. 
Att jag klarar mig på egen hand och mår bra i det också. 
Men är det något jag känner nu är det att jag inte vill leva ensam. 
Livet är för kort för det. 
Jag vill leva.
Leva tillsammans. 
Delad glädje är dubbel glädje.
Delad upplevelse är en dubbel upplevelse! 

Det är också något jag har lärt mig. 
Att ha ett förhållande på distans under en längre period stärker inte. Tvärtom.
Det gör att man glider isär och tappar varandra.
Det är åtminstone min erfarenhet och upplevelse.
Jag tror däremot att genom att man lever tillsammans och delar vardagen, drömmar, upplevelser och andra livshändelser stärker man förhållandet. 
Att få egen tid inom ett förhållande är en annan sak. Genom att vara bra på att se varandra, vara öppen för varandras behov och vara lite flexibel och ge varandra utrymme för att få sina behov uppfyllda då och då fördjupas kärleken av anser jag.
När jag skriver om att jag inte vill leva ensam handlar det inte om att leva med första bästa person.
Jag har inget behov av att vara tillsammans med vem som helst. 
Då är jag hellre ensam. 
Jag är inte desperat av att hitta någon för att slippa leva ensam...för då är man ju ändå ensam.
Men om jag har den lyckan att hitta den personen som jag VILL dela mitt liv med då satsar jag. Jag är inte rädd för det. Då är det så pass viktigt för mig att hinder är till för att övervinnas...triviala bekymmer.
Att få leva med den som förgyller ens tillvaro...som får hjärtat att bli varmt...som det pirrar i kroppen bara genom att få höra rösten...att få leva med den man älskar...DET är att leva!

Jag har även upptäckt att jag lätt kan känna mig övergiven och att bli avspisad är jobbigt. 
När någon visar ointresse eller väljer bort mig känner jag en stark, förmodligen en överlevnadskänsla, av att jag klarar mig själv. 
Att jag hittar egna vägar. 
Jag känner att jag är värd något bra. 
Tänker inte bli trampad på.
Jag vill ha människor omkring mig som uppskattar mig. Som visar mig omtanke. 
Som inser att det leende man sänder ut vänder tillbaka till en själv ( kinesiskt ordspråk):-)
Jag kan ge hur mycket som helst för jag älskar att ge av mig själv till människor som betyder något för mig...det är inget jag går och tänker på utan det bara kommer inifrån mig själv...mår bra av det och jag förväntar mig att andra är likadana och jag vill känna respekt, kärlek och omtänksamhet tillbaka.
Känner jag att jag inte betyder något så blir jag rädd och drar mig undan.

När känslor för någon fördjupas, som det gör just nu med en person, kan jag ibland känna en rädsla...kanske att förlora allt...och det kommer som en tryckande känsla i bröstet och gör väldigt ont. 
Jag blir själv förvånad över den känslan.
Jag blir väldigt känslosam då och eftersom jag har lätt att gråta, både av glädje och sorg, så väller tårarna upp utan att att jag kan styra dem. Det går visserligen ganska snabbt över men rädslan sköljer över mig plötsligt och tar över mina känslor. I början förstod jag inte varför jag blev ledsen men har kommit fram till orsaken nu. 
Kom även ihåg att en god vän till mig berättade om när hon träffade en ny person i sitt liv...hur hon utan anledning började gråta en kväll när de låg och skulle sova för att känslan för den personen var så stark och hon var rädd för känslan. 
Det kanske handlar om att man inte har kontroll. Att man bara måste följa sitt hjärta och våga släppa in en annan person nära sig utan att veta hur det kommer att gå.
Att våga.
Följa sina känslor.
Nu låter det som om jag är rädd och ledsen ofta men så är det ju inte! 

Jag är lycklig.
Jag mår toppen och känner mig lyckligt lottad.
Jag har drömmar och visioner som jag vill följa...dela dem och tillsammans prova på.
Jag är öppen för att prova mina vingar på nya platser och landa där det känns bra.
Det är egentligen inte platsen i sig som är det allra viktigaste , även om den har stor betydelse men är inte det avgörande, utan det mest avgörande är de/den jag delar platsen med och att min vardag och helg känns meningsfull. 

45 år - snart 46...faktiskt!
Livet är för kort för att inte välja att följa sitt hjärta. 
Det är lätt att säga men kan ibland vara svårare att alltid följa. Men mitt motto nu är att göra det i största möjliga mån.
Följer jag mitt hjärta och är lycklig mår de jag älskar också bra. 
Känns egoistiskt att skriva att jag ska må bra men jag tror på det. Jag tänker på att när mina barn mår dåligt mår jag dåligt. Mår de bra mår jag bra. Då borde det vara tvärtom också. Är jag lycklig och de slipper ägna sina tankar åt att ta ansvar över mitt mående och väl så kan de må bra och vara lyckliga.
Naivt? Kanske det... men en filosofi jag har just nu iallafall...mina filosofier kan förändras när någon annan person tänkt till och lagt fram argument som låter klokare!
Det viktigaste är att veta att de jag älskar mår bra. 

Just nu mår jag underbart.
Lycklig.
Kär.

Små ord av kärlek, oväntade kärleksfulla meddelanden, en blick som säger mer än ord, en röst som påverkar sinnet fullkomligt, spontan beröring, en varm smekning, tonfallet på ordet "älskling", de faktiska kärlekshandlingarna, delade skratt är bara en del av de små men ack så viktiga ingredienserna i receptet till ett förhållande som byggs upp och ger mersmak.
De ingredienserna som jag hittills har fått smakat på är mycket välsmakande, välkryddade och det tillkommer hela tiden nya ingredienser som gör att jag vill ha mer. 

Timmen är nu sen...och risken för att jag blir djupare och djupare är stor. 
Dessutom tror jag att det blev ganska personligt ändå även om det inte var min mening! 
Jag inser att jag inte ska läsa igenom detta inlägg för då kommer jag nog att spara detta som ett utkast och inte publicera det.

Peace and love!
Kram Anna













tisdag 1 juli 2014

Surt sa räven...

...och även jag känner så JUST NU!
Den trasiga bergvärmepannan som gått sönder av åskan kostade mig mer än jag anat och det känns tungt.
Känner mig putt och sur!
Har ingen lust att lägga ut pengar på saker, men det är så det fungerar och är nackdelen när man äger ett hus! Vad som helst kan inträffa, när man minst anar det och just nu hade jag inte anat det!!!

Så Sebastian Knutsson, om du undrar vad du ska göra för dina pengar så har jag en idé eller två, och jag lovar att jag har god användning för sådär en 2 miljoner.
Blir så klart tacksam för 1 miljon också...;-)
Jag ställer självklart upp och hjälper dig någon gång när du hamnar i nöd också ;-)

Men nu ska jag se saker och ting positivt!
Himlen sprack upp och solen ler för fullt. Det innebär att jag ska snabbt dra på mig målarkläderna och ner med penseln i målarburken för att leka ut mina inre aggressioner på huset! Slå två flugor i en smäll kan man säga! Förena nytta med fåursurailskereaktioner helt enkelt.

Ha en underbar dag alla ni positiva, glada och kärleksfulla människor därute!
Det är ni som ger mig kraft att se saker positivt såna här dagar när inte allt rullar på som jag hade tänkt mig.



Kram Anna